BETRAKTELSER KRING FÅGLAR & FÅGELMÄNNISKOR

Här kan du läsa medlemmars kåserier!

Vill du också synas här med din text? Skicka in ditt alster till hofbirds@gmail.com!

Trevlig läsning!

STJÄRTMESARNA!

21-03-05

Ett för mig ganska nyväckt intresse som egentligen startade med ett zoomobjektiv till min kamera. Fågelvärlden!


I alla fall kom jag ganska tidigt i kontakt med ett flertal stjärtmesar när jag var i den omtalade energiskogen här på Malmön. Där har jag lagt många timmar på hundpromenader, och upptäckt för mig många nya fågelarter. I min repertoar så fanns ju bara från början en handfull arter.


Med hund och kamera utrustat med zoomobjektivet bar det iväg till ett buskigt favoritträd. Där parkerade vi oss. Izor hade sedan tidigare en favoritgren där som han genast gav sig i kast med. Jag mätte upp ljuset och förberedde kameran. Och efter en stund dök dom upp, dom små vita dunbollarna med pepparkornsögon. Men lite för långt ifrån i den massiva djungeln av snårig energiskog. Så sakta kom dom närmare och jag tog lite bilder men blev inte helt nöjd, ville ju ha dom närmare. Och det fick jag. Plötsligt så satt dom i vårat favoritträd. Över mig och runt mig med en armlängds avstånd. Med ett kameraobjektiv som har en närgräns på 2,2 m så blev ju den fotograferigen omöjlig. Så det blev att låta kameran hänga runt halsen med objektivet pekande mot marken och istället bara njuta av att vara omringad och studerad av ett 10-tal nyfikna stjärtmesar dom minuter eller sekunder  det varade. Blev inte så mycket på kamerans minneskort men desto mer i mitt mänskliga minne. Ett minne som jag alltid bär med mig och förlåter mig med när kameran och jag inte kommer överens i de snabba och dramatiska spel som fågelfotografering kan erbjuda. 


Det var lite om mig och mitt fågel och fotointresse.


Janne Simenstad

29 JAN 2012

21-02-26

Jag minns att jag såg en bild på en märklig fågel när jag var liten. Kom ihåg den såg tecknad ut, som en ”hittepåfågel”. 

Efter över en timmes bilfärd längs en tvåspårig väg full med ärrade gropar når vi till slut vårt mål. Vi befinner oss i en by. En by där husen är gjorda av lera, som så ofta i dessa Afrikanska byar. Massor av glada och nyfikna barn springer runt våra fötter. Säkert 20 barn som klänger och är upphetsade av vårt besök i byn. De är nyfikna på våra kameror och vill gärna posera och sedan springa till oss för att se i den lilla displayen på kameran. En gammal kvinna står och rör i en stor gryta över öppen eld, troligen med Gari, som är en ingefära inlagd i vinäger, socker och salt. Smakar som en kladdig rissmet. Några kvinnor har baljor på huvudet fulla av grodblad, yams och mango. Troligen på väg till någon marknad långt utanför byn. Säkert en lång vandring. De äldre och vuxna gömmer sig bakom hyddorna. Alla samsas bland getter, höns och grisar. Snart så har nästan hela byn samlats för att se besökarna. Trots fattigdom så är alla glada och vänliga. Vi har med oss pennor och kollegieblock och annat som de så väl behöver till deras lilla skola i byn. Från denna avlägsna by, som heter Bonkro, vandrar vi i nästan 2 timmar i lätt stigning. Den tropiska regnskogen ljuder av liv. Jag befinner mig i Västafrika, i Ghana. 

År 2003 gjorde en man en livsförändrande upptäckt i den närliggande skogen norr om byn. Han hette Samson. Han sa att han känner till alla fåglar i landet men vet inte vad de heter. De fågelskådare vi träffade på lärde sig ofta så. De har ingen bok men känner igen fågeln och kan dess läte. Sammantaget var de fågelskådare vi träffade på i landet oerhört duktiga ornitologer. Och de har tredubbelt så många fågelarter som finns i Sverige. Och nu tillbaka till Samson. ”Jag jagade och såg några vackra fåglar jag aldrig sett tidigare och jag känner till alla fåglar, jag har bara inte namn på dem, med de här var nya, sju, åtta kanske tio fåglar”. Samson fick tag på en biolog i Ghana och berättade om fåglarna. Samson berättade och beskrev fåglarna för Biologen, och han sa att dessa fåglar har varit utdöda sedan 1960-talet…..

Väl framme efter nästan två timmars vandring satte vi oss under en klipphylla och väntade, och hoppades….När vi nästan tappat koncentrationen stod plötsligt en fågel framför oss. Den hade kommit in utan ljud, den bara stod där. Där är den, den mytomspunna och högt åtråvärda Yellow Headed Picathartes!

Under de dryga två veckorna i Ghana såg vi 427 fågelarter. Så många ser man knappt under en livstid i Sverige. Efter mitt första besök i Afrika så gav det mersmak, så det kanske kommer några berättelser från något annat land i Afrika eller helt enkelt nåt annat land i Världen.


/Jörgen

BLÅKRÅKAN PÅ FÅRÖ

21-02-19

Kristi Himmelfärdshelgen 1976 åkte vi ett förväntansfullt gäng fältbiologer från Köping till Fårö. Då hade vi som förening varit igång sedan 1973, men i princip var det bara fågelskåderi det handlade om, någon enstaka kunde lite annat också, men det var fågellivet som hägrade. En del var rätt unga, så det var många förmaningar från föräldrar om att vi lite äldre skulle ta stort ansvar för de yngre.

     Hursomhelst så kom vi iväg med båten från Nynäshamn sent på kvällen och landade i Visby tidig torsdag morgon. Därifrån blev det sedan buss och färja till Fårö. Planen var att gå runt hela ön och tälta i det fria och det föll väl ut till en början. Mat handlades i den lokala livsmedelsbutiken nära kyrkan och vi hade också med oss en del frystorkat.

     Vår förhoppning att följa kustlinjen gick i stöpet eftersom den ostligaste delen var militärt skyddsområde. Det blev i stället en promenad förbi Ulla Hau, med dess sanddyner rakt över till Ajkesviken. Vi njöt av den vackra naturen och hade väldigt fina obsar av allehanda vadare. För de flesta var det ett härligt sätt att närma sig helt nya arter och vädret var strålande.

     Dag 2 (fredag) fortsatte vi västerut och skulle nu äntligen få se blåkråkan. På väg till Marpes, där vi ryktesvis hade hört att blåkråka hade setts något eller några år tidigare, gjorde vi ett stopp vid ett av de små träsk som finns på ön. Här kunde vi från en liten höjd spana över vassen, där några rördrommar flög fram och tillbaka. Det var i och för sig en härlig upplevelse, eftersom rördrommen är så svårsedd.

     Väl framme vid Marpes gård gick vi ner i skyttegravställning och riktade kikarna mot en rad med ekar, där vi nu skulle få se blåkråkan, men inte då. Efter lite efterforskningar visade det sig att det kanske var fem år tidigare, som blåkråkor siktats där och ännu längre tillbaka hade häckat. Spännande var det i alla fall att ligga och spana och vem vet, vi kanske skulle kunna haft turen att få se den trots detta.

     Dag 3 (lördag) vaknade vi till regn och det mesta blev blött. Det var ju först på söndagen vi hade biljetterna till hemresan, så hur skulle vi nu fördriva tiden? Efter en del diskussion bestämde vi att ta oss tillbaka till fasta Gotland och leta på något vandrarhem. Alldeles nära Fårösund hittade vi ett vandrarhem i Bunge, där vi lyckades få plats med hela gänget. Dessutom hade vi möjlighet att äta inomhus i regnet och få packningen torkad och det var ju toppen.

     Nu visade det sig att vandrarhemmet bara serverade vegetarisk kost och på den tiden var det mycket ovanligt med sådan mat. Jag minns att det var många som rynkade på näsan och jag tror till och med att några avstod maten. Vi som ändå vågade fick smaka en del spännande saker, bland annat alger i olika former. Trots att vi fick tillbringa sista dygnet inomhus, fick vi en trevlig upplevelse denna långhelg på jakt efter blåkråkan.

     Flera av deltagarna är fortfarande mycket aktiva i fågelskådarsammanhang, bl.a. Lillebror Hammarström, Jörgen Lindberg, Göran Pettersson, Bengt Meijer och Per Lindh.


Kenneth Nordberg

BJÖRKTRAST ELLER RARITET, STRUNT SAMMA

2021-02-12

Fågelskådning är en aktivitet som kan väcka engagemang. Vi ska absolut inte skratta åt utan isåfall skratta med någon som försöker artbestämma.

Jag kom gående på innergården där jag bor. En granne stod på balkongen och ropade. ”Jag har sett en fågel här på gräsmattan dom senaste dagarna och jag blir inte klok på vad det kan vara, kollat i fågelboken. Kanske en ovanlig.”. Direkt pulshöjning hos mig. ”Beskriv den!”. Jag blev inte klokare av det. Berättade för honom att jag sett en hämpling här på gården och förklarade att den säkert kan vålla lite huvudbry. Nä, grannen tyckte inte min beskrivning av hämpling stämde överens med den fågel han hade sett. Jag bad honom hålla utkik framöver.

Jag började gå men då ropade grannen triumferande: ”Där är den ju!” Jag tittade och tittade men såg inget. Där vid busken går den gestikulerade grannen och lutade sig framåt på balkongen och turligt nog hade balkongen ett räcke. Jadu, svarade jag, det enda jag ser är en björktrast som hoppar där och pekade på trasten. ”Ja, ja det är ju den jag menade som jag sett här och inte visste vad det var för art.” Han skrattade ljudligt när jag berättade att björktrast är en mycket vanlig art.

Jag blev varm i själen av hans iver och engagemang. Hela händelsen ett bevis på vad våra små bevingade vänner kan väcka hos oss alla. Björktrast eller raritet, strunt samma!

Per Jonsson

FJÄDRAR SOM FJÄDRAR

2021-02-05

Av Tina Nordberg
Som barn bodde jag hos mormor och morfar i finska skärgården, där började grunden för mitt naturintresse. Uppslagsverket Djurens liv fick jag lov att om söndagarna försiktigt bläddra i om fingrarna var rena. Speciellt intressant var bandet ”Fåglar”, där fanns en fin färgbild över en samling småfåglar. Därmed början namnfrågan om alla arter jag såg, morfar bläddrade i boken och jag nöjde mig med svaren.
En dag fungerade inte låset i köksdörren, det var bara att för ”moffa” att dra igång Clintonmotorn och styra in mot fastlandet för att inköpa reservdelar. Jag väntade nog spänt på vad som komma skulle, oftast slank han in på bageriet eller köpte med sig lite karameller från handelsboden.
Medan låset senare lagades satt jag då fem år och tittade på. Nyfikenheten fastnade på en blåanlöpt avbruten mackapär. Morfar förklarade att det var en fjäder och att den skulle bytas. Han visade hur den fungerade, fick se att handtaget fjädrade fint upp och ner efter lagning.
Något senare fick jag syn på en nötskrika genom köksfönstret, mormor hade kastat ut gamla äpplen som den mumsade på. Då jag undrade vad det blåa på fågelns vinge var, blev jag upplyst om att det var fjädrar. Genast mindes jag dörrlåset och förstod att vingarna skulle hänga slappa ner utan fjädrar, precis som dörrhandtaget hade gjort.
Men om en sådan fjäder brister, har då fågeln en morfar som far till butiken och köper ny?

FILOSOFISKA FÅGEL-FUNDERINGAR

2021-01-29

Försommar-förmiddag!

Fasligt flertaliga fåglar flyger framåt fågelmatningen. Fågelvingar fladdrar frenetiskt. Frejdiga finkar formligen frossar.  Flugsnapparen försmår fröna; fångar flugor! Farliga falken fastar förtänksamt före finkfrossan…

Fulla fasaner förmodas festat förjästa frukter. Förvånade! 

Fälthönsen förevisar fisförnämt finare fasoner.

Forsärlan försmår fodret för flygfän i fallets flyktiga fuktmiljö.

Fast: fiskgjusen föredrar förstås fisk framåt förmiddagen.

Fjällpiparen förfasar sig, flyr fågelträngseln.

Flodsångaren framstår förhållandevis försynt från flodbanksbuskarna.

Första fredagen före frosten flyr flyttfåglarna från fjällen!

Pilfink, Foto: Tina Nordberg

Yvonne Örn

2021-01-15

MÖTE MED LAPPUGGLAN

2021-01-22

Hej alla!

Jag heter Kjell Ekelund, jag är ombedd att berätta något från dom djupa skogarna ovanför Kolsva. Mina turer går gärna dit för där kan jag få se dom arter som hör till i dom större skogarna.

Jag kan berätta om ett par möten med lappugglan. Det ena upplevelsen är när jag får se en uggla ganska långt in på ett hygge, efter en kort stund börjar hon jaga runt och fångar en mus. Hela tiden det sker hör jag ett högt ljud i närheten som jag inte känner igen. Men strax förstår jag, i en tall nära sitter 2 lappuggleungar och tigger! Den vuxna fågeln flyger dit med bytet och matar den ena ungen. Jag kände då att jag fått en häftig upplevelse i skogen.

Den andra upplevelsen handlar om när jag hade fått se ett stort risbo och funderade på vem som skulle tänkas bo där, kanske duvhöken eller lappugglan. Nästa gång jag passerar platsen ligger det en stor fågel i boet. Ser inte vem det är men tar ett par snabba bilder och lämnar för att inte störa. Väl hemma kan jag se att det är en grågås som ligger där!  Ovanligt men det händer. Återvänder någon dag senare och får då se en lappuggla i stället.  Kunde sedan följa häckningen ända tills boet var tomt igen!  Jag har sett flera ugglor i skogarna men detta var nog den häftigaste upplevelsen!

Bild på lappugglorna, klicka här.

FARSAN OCH SIDENSVANSARNA

2021-01-16

Lyckligtvis har synen på fågelskådning ändrats med tiden. Farfar sköt med nöje fågel. Efter skottet artades de, åts eller stoppades upp beroende på utfallet. Farsan samlade fågelägg. Jag och mina bröder tittar på fåglar med kikare eller fotograferar.

När jag som ung hamnade på långdragna släktmiddagar fanns det ofta uppstoppade sidensvansar i hemmen. När jag visade intresse märkte jag hur samtalen tystnade. En skugga lade sig över rummet. En gång kunde jag höra mor mumla:

”-Tala inte om den där jävla fågeln…”

Flera år senare fick jag äntligen höra historien. Det måste ha varit femtiotal. Föräldrarna hade en liten butik i Havdhem, Gotland. Där såldes charkuterier, en del mat, bland annat ärtsoppa som mor kokade, samt grönsaker. En liten trappa ledde till övervåningen. Jag var ännu inte född, men några av mina fyra äldre syskon som ännu inte nått skolåldern bör ha varit där. Vid lunchtid kom också ett gäng hungriga killar som mor ”hade i maten”.

Den här dagen ringde telefonen. Mor hörde far tala. Därefter hör hon butiksdörren slå igen. När hon ropar nerför trappan får hon inget svar. Hon är lämnad ensam med öppen butik, barn att sköta och mat att laga!

Det var farfar som ringde. Han hade upptäckt sidensvansar i trädgården! Farsan, som den ornitolog han var, fattar ett snabbt beslut. Enligt mor naturligtvis ett oförlåtligt, idiotiskt och felaktigt beslut. Han kastar sig på cykeln och trampar den försvarliga sträckan till Klintehamn. Där laddar farfar och han den dubbelpipiga hagelbössan, bränner av ett par skott och fäller tolv sidensvansar. De vackra fåglarna beundrades och skulle stoppas upp. Sedan cyklade han, förmodligen glad i hågen, raskt hemåt.

Jag vågar inte tänka på vilka eder morsan osade när han kom hem. Dock måste de någon gång ha försonats, jag finns ju!

”Svansarna” hamnade sedan som troféer och gåvor i släktens hem. Mina föräldrar till åminnelse och kanske farsan till varnagel.

Staffan Ekelund

Klicka här för tillhörande bild!

SKOGSBAD

2021-01-15

Det var den 8 juni 2019 och klockan var 09:23. Jag parkerade vid den inre parkeringen energiskogen, Malmön. Helt ovetande om att jag var 6 minuter ifrån en underbar fågelupplevelse. Stod vid bilen och överlade med mig själv hur jag skulle gå. 4 minuter kvar till den oväntade fågelupplevelsen. Mobilen plingade till med rapport om en gräshoppssångare tidigare under natten på en annan lokal. Kul för dem som hörde den, tänkte jag. Var nu 1minut till min egen häftiga upplevelse. Började gå. Stelnade till, var det inte min favoritfågel som sjöng en kort strof?  Kunde det verkligen stämma?? Hörde jag rätt???

Undrar hur man fysiologiskt beter sig i en sådan där situation. Säkert intressant om man såg sig själv filmad. Stannar väl i steget, håller andan, all koncentration med sinnena hörsel och syn. Hjärtat bultar. Jag har Hjortfot som alias i FB(!) Han var min fiktiva indianhjälte när jag var barn. Undrar vad han skulle sagt om han sett mig. Hoppas han tyckte att det är ett bra smyg Per! Det sägs förresten att barn nu för tiden inte kan smyga. Dom sätter ner hälen först och benen tätt ihop så det prasslar i byxbenen.

Lätet upprepades. En flöjtande vissling. Det är en sommargylling!!! Jag fick av dåvarande arbetskamrater en fågelklocka där en fågel sjunger varje timme. Klockan 12/24 flöjtar sommargyllingen. Nu blev jag full i skratt, klockan är ju inte 12… Fick mig också att tänka på det japanska begreppet –skogsbad-. Gå ut i skogen och upplev den med ALLA dina sinnen.

Per Jonsson